Med publiken i sin hand
Poet, själasörjare, häxdoktor, musiker. Iodine Jupiter, är en sällan skådad sorts underhållare. Och det var inte utan nyfikenhet vi klafsade genom slasket i februarikvällen.
En doft av rökelse väller mot oss när vi öppnar dörren. Rockmusik från högtalarna och fyra glitterprydda mikrofoner, omslingrade av julgransbelysning. Och sen, efter väntan, en lång och spinkig Jupiter. Trollkarlen själv, precis som en trollkarl ska se ut. Blek, tärd, med svarta solstrålar under ögonen. Lågmäld med knarrande meditativ stämma, förkunnade han orden ur De dödas pornografi. Korta utdrag, meningar, strofer. Han talar om blod och syntetisk mat, kvinnlig poesi som är skön att penetrera, erektion och lust, slakt och frustningar. Man kan inte låta bli att fångas av orden. Han skvätter inte med våldsamheterna, utan smeker dem med tungan. Sen börjar sången. Finstämt, med gitarristen, sjunger de om Eldkvinnan. Gör mig hel igen, kvider de om och om igen. Tack för i kväll, säger så Jupiter efter tio minuter, och går av scen, men kan inte dölja sitt leende. Till ljudet av en gammal 60-tals hit kommer en eldslukare in. Blåser, leker, stryker och slickar. Erotiskt och mystiskt. Sen börjar konsertdelen av showen. Med hela gänget. Black metal med ös, och Iodine har slängt på sig en röd kappa. Mycket kyrkogård, korsfästelse och ockulta rabblerier. Jag förstår inte hälften, men är ändå road. När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dem i svansen, säger han då. Och plötsligt är hela publiken med på noterna. Elstråken kommer loss, och tempot stegras. Den förut så änglalike gitarristen kommer loss, och grimaserar hårt som en riktig rocker. Vad som började som en stillsam akt blir allt vildare när Jupiters skugga effektfullt dansar mot ridån i bakgrunden. Sakrala toner höjer mystiken. Och Iodine Jupiter ger oss en behaglig nära-döden-upplevelse.
FRIDA BOISEN