Gud dag, Wayne. Jag ska be att få beställa en kaffe. En vanlig om du har det, så liten och billig som möjligt, för så lite pengar som möjligt. Enda orsaken till att jag promenerar hit och stinker av gamla räkskal är att ingen ska sätta sig inom en radie av fem meter från mig.
Mitt mål är att förhindra andra från att gå hit. Man ska inte längta hit utan bort härifrån. Till något friskt och sunt.
Egentligen vill jag inte gå hit alls, men sitter jag här tillräckligt länge, för det har jag väl rätt till? blir här kusligt tomt. Att ta med soporna i en bankportfölj är en annan möjlighet. Öppna den och låstasleta efter något dokument som inte finns.
Polisen? Lyfta bort mig? Nej, jag tror de har viktigare saker att sköta än en hängiven besökare på Waynes coffee som älskar stället.
Enligt svensk lag kan du slänga ut mig om jag är berusad, bråkig eller stör omgivning. Men i en demokrati luktar man som man vill. Jag kan sippa på en nätt hink kaffe och lukta sopor, gå hem när du stänger och komma tillbaka på morgonen när du öppnar, flera dagar i sträck, åratal i följd. Jag kan ringa kompisar, aktivera vänföreningen, skriva på sociala medier. Vi har samma idéer om vad som måste göras.
Du är ett monster, Wayne, det vet du. Du är en fantasilös imperialist bland likasinnade kollegor, en mainstreamkultur av flockbeteende, neutral, opersonlig och ful på ditt o-charmiga sätt, förutsägbar, politiskt korrekt, oförlåtligt tråkig. Du är en åsiktskostym – trång, lika originell som ett kaféernas H & M. Du är steril och obehagligt rationell, dina muggar vulgära och opoetiska. Du outsourcar dina gäster till gatan för att se dem springa med kaffet i hand. Kära gäster: töm din plånbok, drick and go
På det lilla unika kafét kommer ägaren fram till mitt bord. Frågar hur jag mår, om jag såg matchen igår. Jag svarar att jag inte gjorde det. Att jag spelade schack med en annan kafégäst.
Att sitta tyst, samtala med en främling, att spela sällskapsspel medan man servaras påtår från klirrande porslin ger en levande känsla. Det provinsiella, dämpad belysning, mänskligt, stil och engagemang. De glada utropen från stammisarna betalar jag gärna för. Lyx utan extra kostnad.
Jag är ledsen, Wayne, men du förstår nog varför jag sökt upp dig. När vi nu lärt känna varandra ser du att jag bär en Ralph Laurenkostym med väst, välpolerade Crockett & Joneskängor och en formidabel slips. Med en trevlig uppsyn, och synnerligen konversabel, är jag en svärmorsdröm. Min stil, senaste mobilen och Cartierklocka, antyder ingenting om att jag tillber våld, slagsmål och armborstskytte under häftigt rus. Att jag gärna lyssnar till Beethoven i mina PXC 550 lurar. Att jag på fritiden bombar tunnelbanetåg på grön linje med taggs och graffiti. I förre veckan taggade jag ett helt nytt C20 tåg när vaktarna gick för rast. Lycka. Status. Vännerna imponerade.
Wayne, menar du att jag är problem för dig? Nej, vad är det du säger? Kanske du hyser en förlegad schablonbild av hur en aktivist ska se ut? Eller vad hon verkligen gör?
Om du bara ser under ytan förstår du vad jag talar om. Under skalet bär jag en helvetisk Hieronymus Bosch-tatuering. Motivet hånskrattar åt dina vänner Starbucks, Espresso house och Coffeehouse by George, era försök att oskadligöra en hel kafékultur av poesi, samtal och genuinitet.
Jag förstår att min uppriktighet plågar dig. Att din lönsamhet blir sämre ju längre vi stannar. Vi har tagit med ruttnande räkskal och hushållsavfall. Du kommer inte att klara av vår belägring. Du kommer att ge upp, sluta andas, checka ut.
Fy, vad här stinker.
![ingrid200[1]](http://www.iodinejupiter.com/wp-content/uploads/2017/01/ingrid2001.jpg)
Fotbollshuliganer, shoppers, levande och döda.