TA BILEN, VÄGRA SL
Slutstation. En högtalarröst informerar: “Avstigning för somliga trafikanter.” “Är det mig de syftar på?” tänker jag oroligt. Menar de inte samtliga trafikanter. “Vad har jag gjort?”
Det självklara och mest naturliga alternativet till SL (Stockholms Lokaltrafik) är att ta bilen. Den ger dig integritet och en statussymbol värd Gud och familjen Adams.
Att köra en Cadillac modell 72:a är den mest estetiska hållningen för att slippa offentlig förnedring. En lång, elegant bil som drar tusen liter i dricka, smutsar ner, gör miljön till ett träsk av bensin. Korrekt. Ta bilen ändå. Att resa kommunalt har ett pris du inte borde betala. Bilköer, visst, än sen. Din egen sfär. Miljöaktivister håller inte med. Att trängas kollektivt helgar medlen, menar de.
Vägra åka SL. Kortet är långt ifrån gratis. Ta cykeln eller gå. Bespara dig överfulla tåg med ståplatser när du vill läsa en bok, fula ogästvänliga T-stationer, hanteringen av människan som produktionsresurs.
I en demokrati reser man till jobbet som kreatur i en boskapsvagn. Arbetar för att kunna betala av på banklånen för sitt boende. Ha förtröstan. Ingenting kommer någonsin att förändras.
Arbeit macht frei, borde det stå vid ingången till varje tunnelbanestation. Odenplan får tjäna som exempel på den livsfientliga människosyn som eskalerat sen rivningen av Klarakvarteren under 50-60-talet. Ingen lärdom från historien tycks ha landat i vår tid.
Stockholms gator är inte anpassade efter den nya befolkningssituationen. Linjebussarna med tre på rad hindrar fotgängarna att använda övergångställena. Trafiken på korsande gator kommer inte fram. Det är ju för festligt. Huvudlederna är smala, med för få filer. T o m Nordkorea, som ännu inte har någon omfattande biltrafik, har förstått poängen med 18-filiga motorväger genom staden. Tyvärr, Gamla stan får flytta på sig. Med lite vilja så.
Vi är en mycket liten storstad, en stor småstad med internationella mått. Ett av skälen till att inte färdas med Stockholms kollektivtrafik kan beskrivas som vantrivsel, dålig stämning, egocentrism. Självmord är mycket vanligt med tågförseningar som följd. De förklaras med tekniskt fel. Att ta sitt eget liv är en indikation på det lyckorus staden framkallar med sin nedriga uppsyn. Att Stockholm är en av världens grinigaste städer håller inte statens turistråd med om. För det är inte så. Inte för turister. Inte för folk som har råd med alternativ. Inte på vår och sommar.
För Stockholmarna, om den upphöjda rasen fortfarande existerar, och de från landet, gäller glädjen i att svettas och stångas på bussar och tåg. Kollektivtrafiken tycks ha blivit en offentligt sanktionerad sadomasochism. Toleransnivån gentemot SL:s nonchalans är mycket hög. Att finns sig i usel service för dyra pengar accepteras med förvånansvärd brist på emotion.
På hösten och vintern är Stockholmaren inbäddad i sin egen bubbla, enfaldigt stirrande i livskompassen med sociala medier. Då gäller det att hålla sig undan tunnelbanan. Om detta kan otaliga människor öppet vittna. Att råka säga något till någon vid fel tillfälle kan få förödande konsekvenser. “Vad glor du på, är du kåt?” Eller, “ser du på mig dödar jag dig” är svidande kommentarer som kan förstöra din sömn för åratal. Detta är förklaringen till varför tågen ofta är försenade. Folk tar sig av daga i offentligt ljus.
Det kan också vara tvärtom mot vad jag nyss föreslagit. Att färdas med SL kan vara en omvälvande upplevelse. Man vet inte vad som väntar. Om bussen eller tåget kommer fram i tid, om det över huvudtaget visar sig spelar egentligen ingen roll. När du sitter på busstationen kan du föreställa dig att du är på resa i Indien. Där kommer bussen om den vill, eller nästa dag. Den lever sitt eget liv. Går sönder, hamnar hos doktorn, plåstras om, ut på banan igen. Osannolikt ihoplappad hoppar bussen fram som en enbent invalid med en skållad fot i en för liten sko.
Men i den här stan har folket mycket bråttom. Till något. Jag vet inte vad. Framtiden får utvisa vad den mentala glesbygden Stockholm har att ge. Volvocyklar förhoppningsvis. Att cykla sig förbi tristessen.
