DISKRIMINERADE POETER MED SCENKLÄDER

Poeter har i alla tider diskriminerats för olika saker. Politiskt oliktänkande, dissidenter, vänsterradikala poeter i fria blommiga kalsonger är angelägna, som modeordet lyder i PK-sammanhang. Homosexuella nazister är poeter för kärlek, HBTQ-poeter, författare med lösmustasch är helt osynliggjorda och utgör en växande minoritet. Men poeter med scenkläder är kanske den mest diskriminerade arten.

Poetens officiella framtoning enligt normen:
• Du ska vara en trist typ.• Du ska be om ursäkt på scenen när du framför dina texter.

• Du ska passa in i mallen för en hur en poet ska vara.

Ett av skälen till att poeter med scenkläder aldrig syns, och därför inte heller helt uppenbart förtyckts, är att de osynliggjorts i decennier. De har aldrig tillåtits växa i ljuset utan vuxit nedåt underjordiskt djävulskt. Ansvariga är kulturpuritanerna som anser seriositet vara synonymt med allvar. Att bära scenkläder och smink är en dödssynd.

Det allmänna tillståndet i litteraturen kan bero på att vi bor i en liten mental glesbyggd där man omhuldar myten om att bara det” tråkiga” kan vara seriöst. Åsikten är djupt rotad i svensk kulturmedia. Seriositet står i motsats till roande. Bilden av poeten har blivit standardiserad på samma sätt som mellanmjölk. Men är en poet med en exceptionellt tråkig framtoning verkligen viktig bara för att han är trist? Frågar man landets poesiredaktörer på tidningarna räcker det med att se på urvalet. De köper hela klichébilden av poeten som de köper grisen säcken. En poet med scenkläder ska man akta sig för.

Jag menar inte att en poet måste agera utåtriktat expressivt, men det behöver ju inte vara honom till last som det är Sverige. Och bara för att han har svenska som bas för sin kommunikation. (Många svenskar föredrar engelska och arabiska). Fuck it!

Ingmar Bergman kunde vara så grå att han blir rolig för dem som kan se det. Och han skrev fantastiska komedier som tillhör det bästa i hans produktion. Kulturens ‒ och allmänhetens anonyma tjänare på tidningsredaktioner faller i trans över en vedertagen attityd per decennium. På samma sätt som de bär ett modemärke för länge. Lika fåfängt som någon moderedaktörs kläder på Elle eller Vogue.

Att poesin sedan länge befinner sig i djup kris beror inte på bristen på innovationer och kreativitet. Den släpps inte fram. Lektörer, journalister och förläggare har låst in uttrycket i en liten box och slängt nyckeln. Men varför stänga in lyriken i en låda över huvud taget. Tiden är mogen för expansion.

Det är livsviktigt att författaren adderar det skrivna verket ytterligare dimensioner. Att han visualiserar. Gör upp med förutsägbarheten. Men i vårt skitnödiga och döda kulturklimat kan det vara honom till last att lägga ett sceniskt uttryck till det redan skrivna. Det kan bli underhållande, folkligt, spekulativt, dra energi ur ut texten, säger man. Bullshit! Det lägger till. Till lyrikskribenters förakt eller kanske likgiltighet.

Endast lättja, trygghet och rädsla är det som får författare att stanna i sin bekvämlighetzon.

 Arbetarklassens röst med plakatpolitiska dogmer.

Hur långt har vi kommit i vår bokmässiga, audiosovisuella – och multimediala poesiupplevelse 2018? Gränsöverskidande uttryck hamnar på ingens bord. Seriositet och allvar hos ängsliga tyckare – lekfullhet, humor och det oväntade på andra sidan. Författare med ambitioner att ge upplevelsen större och vidare associationer diskrimineras fortfarande.

På 90-talet visade grungeartisterna upp sin arrogans mot publiken genom att bära slappa och slafsiga kläder på scen. Det var inte mycket bättre på poesifestivalerna och är det fortfarande inte. Den självgoda svenska litteratureliten är nöjda med att gränserna behålls för hur poeten ska se ut, skriva, tycka och verka. Det udda, oväntade och mångtydiga ställs alltjämt mot normen för PK-bedömning.

Vi förtjänar vårt fattiga kulturklimat tills landet självdör av tristess. Några få gör motstånd.

I filmen Stockholm city by night, live på Kulturhuset, Kilen 1985, illustrerar jag det ovan sagda – poet med scenkläder. Poesishowen är 30:45 minuter, uppdelad i tre akter – Spotlights, Tid, kultur, rum (bild och musik), Stockholm city by night.

Poesi, actionpainting, musik och bilder, konstnärer, körpartier och scenkläder ger ett allkonstverk.

Camilla Henemark gör sin officiella scendebut före karriären i Army of Lovers. Superkonstnären Kjartan Slettemark dokumenterade med sin bluesiga handkamera. Lina Löfström står för klippning och redigering.