Det finns knappt några tabun längre. De fina exemplaren börjar ta slut. Vi har blivit toleranta, blasé och likgiltiga. Men vissa saker talar man tyst om. Få skryter om den och syns helst inte med den – toaletten.
Man låtsas att man aldrig går dit, varit där eller ska dit. Att göra det fasansfulla är opoetiskt och fult. Vissa rör sig överdrivet avspänt på väg mot den för att inte väcka misstankar. Andra agerar som om avträdesprocessen vore den naturligaste sak i världen. Det är den inte.
Specialkonstruktion för en mer andlig dimension.
Sitter du på en restaurang och toaletten ligger i anslutning till ditt bord kan du göra intressanta iakttagelser. Betrakta hur folk beter sig när de kommer ut från toaletten. De ser sig ängsligt omkring för att se om nån upptäckt att de varit där. Med en viss oro i blicken kan en underliggande skräck antydas. Ibland låtsas de oberörda efter besöket. Det är verkligen inte coolt att komma ut från toaletten. Det är snyggare att komma ut från en klubb.
Det var fest. Folk hade tråkigt. Ingen hade mage nog att göra nåt åt det. Men vi, några av oss, gjorde toaletten till lyckobrunn. Mest på skoj och av ideologiska skäl. Vi kastade ner alla mynt vi hade. De blev fler och fler tills de nådde ända upp till toalettsitsen. Då tog vi de kladdiga pengarna till banken, bad för dem och sa: föröka er.
Producent och konsument av den västerländska drömmen.
Bankmän kved med näsorna i vädret. De ville inte veta av dem. Men pengar är pengar, insisterade vi. Pengar måste dyrkas. De kommer ju från en lyckorbrunn. Ni anar inte hur svårt de haft det, hur utsatta de varit. Förföljelse och religion, förstår ni. Ni måste ge dem tak över huvet, rättigheter, asyl.
Published by