Vet du varför du applåderar. Du gillar något och vill visa din uppskattning. Men egentligen handlar det om något helt annat. Det främsta skälet till applåden är faktiskt att visa vem du är. Och var då står i gruppen. Du vill bli sedd och hörd utan att själv stå i fokus. Således handlar det om den late mannens väg till uppskattning. En handling av pur egoism. Applåden handlar om dig.
Du rör händerna intensivt fram och tillbaka så ett klappande ljud uppstår genom handflatornas beröring med varandra. Mönstret upprepas tills en urladdning sker och din överskottsenergi försvinner. Du passar på att göra det på en konsert, en teaterföreställning. Artisterna och läkarna får stående ovationer, publiken är vild och stampar med fötterna av uppskattning efter en lyckad operation.
På fotbollsmatch kan du leva ut ännu mer. Skrika, skandera lovord, dödsdomar, föra kroppen hit och dit, bete dig som en idiot. Och ändå gå i land med det. Du har alibi. Det var ju match för tusan.
Fotbollen är ett reservat för oförlösta energier. Det är här du gör dig av med dem. Det är här du kan kasta brandbomber, bli påhejad av den övriga flocken som håller på samma lag och som applåderar och skriker när någon kör kuken i mål. Jag rekommenderar att du inte gör likadant med din sexpartner, applåderar när det går för dig.
Ibland måste man vara sparsam med att ge ifrån sig bifall. Det är svårt att börja applådera under en anställningsintervju för att man gillar frågorna. O, nej, jag fick inte jobbet, jag borde inte applåderat mina egna svar.
Att sitta ensam i tunnelbanan och äta ur en jättepåse ostbågar en fredagkväll är kanske sämre än att applådera ensam. Människor applåderar sällan när de är ensamma, rakt ut i luften, spontant, utan anledning. Jag vet ingen som gör det. Jag vet inte heller vad som är sämst. Under middagen i en matsal före maten kommit in, eller utanför en korvkiosk. Man får lätt känslan av en människa som tappat greppet.
Ah, vilken rolig korv med bröd, applåderar du och skanderar priset till förbipasserande.
Vad fan håller du på med? frågar kioskägaren upprört.
Jag laddar ur överskottsenergi, tjuvkopplar händer och armar. Hoppas du inte tar illa upp. Det handlar inte om din korvmoj egentligen, eller att jag är glad över att äta korv med bröd. Jag klappar händerna för att jag måste.
Hur menar du måste? Ar du utsatt för nån slags utpressning?
Nej, jag behöver bara röra mig lite. Tyckte det passade här. När folk går förbi blir de superintresserade av din kiosk. Jag hjälper dig bli populär Inte ofta folk applåderar maten.
Published by