PORTRÄTT AV EN FÖRFATTARVÄN

Födda 1943 är iodine Jupiter och jag årskamrater. Våra vägar har på olika sätt korsats konstnärligt och personligt. Gemenskapen utvecklades under drygt fem decennier och kom att präglas av djup vänskap, många diskussioner och galna upptåg.

iodine adopterades av en afrikansk familj och växte upp de första åren i byn Kogelo i västra Kenya. Var han tvungen att lämna lerhuset hoppade han från skugga till skugga för att skydda den bleka huden.

Familjen flyttade till Sverige.

Första skoldagen blev traumatisk. Med mamma i handen vände han i skoldörren och sprang gråtande hela vägen hem. Big Mama sprang efter och ledde honom tillbaka till skolan: ”Alla satt där och stirrade på mig när jag steg in i klassrummet. Jag var blyg, yngst och längst. Jag kände mig utanför redan från början”, berättade han.

Vid 10-års ålder vann han en poesitävling i Disneyklubben. Vinnardikten Satan handlar om en pojkes blyga kärlek till en flicka. Satans djupa svärta mjuknar inför det rosa skimmer kärleken utgör i deras unga hjärtan:

Han står i solen
& äter en glass
glassen smälter
han är kär

Jag minns att han firade segern genom att blåsa såpbubblor från balkongen. Det var fascinerande att se hur de svävade ner till det lilla torget. Han funderade på om någon på bänken skulle få syn på kristallskeppens tysta ankomst och bli glad. Drygt 50 år senare skulle dikten komma med i poesilabyrinten Det falska paradiset. Kännare av Jupiters tunga rockmusik ondgjorde sig över dikten. De blev besvikna över att han ironiserade över hårdrocksbranschens svärmeri för de mörka krafterna. ”Ockultism skrämmer och skymmer andra aspekter av skivandet”, sa han. ”Jag gillar rosa”.

iodine var tystlåten om sin poesi, men ville gärna visa sina kroppskrafter. Att bryta arm och fingerkrok gjorde han gärna för att tjäna någon hundring. Under 60- och 70-talen jobbade han på fabrik, skötte en maskin och kom hem smutsig. Han anlände en gång till min lägenhet i Blackeberg där jag och några författarvänner samlats för att läsa högt och testa nya texter för varandra. Den första måndagen i varje månad brukade vi träffas. iodine kunde vara ironisk vid såna här tillfällen och började läsa: ”jag känner att jag känner … att jag känner…”.

Det var naturligtvis en stilfull satir över all pretentiös lyrik, och som han sa: ”överdrivet känslosamma poeter med fejkad inlevelse”. Att han läste helt allvarligt gjorde det hela mer komiskt. Han irriterades över pseudoseriositeten inom svensk poesi och konst. Under en författarkväll på Folkets Hus i Uddevalla hävdade han att en riktig arbetare är tusen gånger intressantare än en poet. Idag, när fabriksarbetaren är en utrotningshotad art, undrar jag om han inte hade rätt?

Med min första diktsamling Den underjordiska lampan tror jag hans intresse för poesi väcktes på allvar. Det svarta ljuset blev ledstjärnan för vägen bort, som han sa på den tiden. Vid 25- års ålder gav Jupiter ut diktsamlingarna Månguld och Mitt liv i rymden. Hans vurm för Sverige som kolonialmakt i universum stötte på patrull. Men som 54-åring slog han till igen med diktsamlingen Dom dödas pornografi. Omslaget med ett upp- och nedvänt kors hängande i gylfen väckte starka reaktioner. Affischen till boken förpassades från bokförlaget Vertigos monter på Erotikmässan. TV skulle komma och konstnärliga suggestioner var farligare än hårdporr, menade mässans arrangör. Hans liv kantades av många motgångar, men också av små konstnärliga triumfer.

Av de epitet han fått var det illusionist han gillade bäst. Det innefattar ju allt, sa han: poesi, radioteater, musik och scenframställning. Han såg skapandet som en väv av händelser, verk som griper in i varandra och bildar ett pussel.

De skräckromantiska åren jobbade han i spökhuset på Gröna Lund. Han kallade sig Dr Death och skrämde bokstavligen livet ur besökarna. Med sin långa gängliga gestallt, trollkarlshatt och solsminkning kunde han väsa: ”Jag är en zombie, jag är en zombie”. Under en höst när tivolit var stängt bodde han i ett gömt rum på området. Han sa det var skönt att kunna vandra runt ensam på nätterna, fundera och skriva när tivolit sov. Men till sist blev han upptäckt och utslängd från Gröna Lund.

En höstkväll var jag inbjuden på middag i skyddsrummet under Pariserhjulet. Maten dukades upp på vit linneduk med silverkandelabrar. Jag skulle få smaka igelkottsfilé med smultronsmör. Han sade sig haft förmånen att ha få äta den superba rätten på Grand Hôtel. Gourmet var han verkligen, utsökt kock och vinkännare. Han talade redan då väl om det Åländska lantvinet. Jag trodde först han skämtade, men måste medge att både filén och det friska vinet smakade bättre än jag hade vågat hoppas på.

Ett annat roligt minne av min vän var när han med mig och Kapten Kryddkrok spelade kort. Genom kaptenens fusk förlorade Jupiter 2 000 kronor, pengar han inte hade. Kryddkrok gav honom chansen att vinna tillbaka summan.”Läs nåt för oss, nåt som griper tag, ruskar om i våra förtappade själar”, dundrade Kryddkrok. iodine skyfflade bort korten, gjorde spelbordet till scen och ställde sig därpå . Han läste den då nyskrivna kärleksdikten Härskare över ditt mörker.

… du kanske undrar
var jag har hållit hus, jag har släpat,
askan efter min kärlek, somliga
kanske vill slicka på din själ, men jag
vill brinna i din kropp
tänd oss
tänd oss i ett utflippat rum där
det ofullbordade måste fullbordas …

Kapten blev så berörd av dikten och framförandet att han tog sig för skägget och lät skriva av hela skulden.

Iodine talade ofta om ”Att sätta segel på tystnaden och ge sig av”. Jag kunde ibland få känslan av att han inte trivdes, att det fanns något bättre någon annanstans. Begrepp som ”Ingenting” fann han magiskt och återkom ofta till. En bild av tomrummet och tystnaden med möjlighet till kontemplation och vila. Jag ska minnas iodine Jupiter som skriftställaren, men också som scenkonstnären full av dramatisk utlevelse, som människa hans värme, ödmjukhet och humor. Nu är han tillbaka i toppform.

Evert Kulvert, ur Fuck around the clock