FOLKSPORTEN ALLA TALAR OM

Gud är målinriktad. Chefen är målinriktad, en riktig tävlingsman. Alltid i mål som vinnare. Företagsvimpeln på topp. Kostym och slips, eller kortbyxa och keps. Idag är inget givet, men kostym är fortfarande uniformen som gäller. För både Gud och Chefen.

Givet är att chefen vill komma först i mål med den stora säcken pengar. Sen barnsben har han lärt hur man tänker. En riktig vinnarskalle är jag, tänker han. Ambition och motivation från föräldrar och de i sin tur från föräldrars förfäder. Programmeringen förs vidare.

Bästa betyg redan som bäbis, räkna, läsa filosofer och hålla politiska tal redan som tvååring. Med en högre växel tar han sig in på Handelshögskolan, seglar ut med toppbetyg. Sociala kontakter från vilda fester med brudar och ledare. Han här lärt sig hur man ska tänka för att vinna. En vinnarskakalle är jag, tänker han.

Att gå segrande ur kampen sitter i benmärgen. Komma först i loppet lyfter självkänslan. Måljuryn är ägarna. De gestikulerar och vinkar glatt när chefen springer i mål med fem miljarder i säcken. Företagets kvartalsrapport i erigerat tillstånd. Sensationellt. Sensationellt.

Bonus skanderar styrelsen i tårar efter vinsten. Vi vill ha fler som honom. Avgångsvederlag 40 miljoner. Han har gjort så mycket för oss. Nästa chef måste göra mer. Man får aldrig bli nöjd.

Dyrare resor, snyggare hus, sexigare partners. Och adelstitlar som grädde på moset för de investeringar vi gjort i landet. Den nya regeringen har mycket att ordna. Hur skulle Sverige se ut utan oss, ropar ägarna: Arbetslöshet, sockerkakor, fetma.

En chef gillar kampen. Att bli kritiserad är populärt, kritiskt tänkande hos personalen är lite modernt. Då vet han att den anställde tänker. Med egna idéer får arbetaren behålla jobbet tills han får sparken för att han tänker. Uppkäftig personal gör det legitimt att göra hårda nedskärningar, kicka folk från alla håll och kanter, höger och vänster, upp och ner, rakt ut på gatan. Rena rama vilda western.

Det finns goda skäl att med företagspolis slå ned upproret. Ta in anställa på kontoret och låta dem förhandla om lönesänkning avklädda. Om oppositionen växer sig för stark måste chefen plocka fram sin inneboende fascist och verkställa styrelsens order. Det positiva resultatet får inte störas.

Kampen om vinsten är som en fotbollsmatch. Ett lag drar ifrån, domaren blåser straff. Vinsten till det andra laget. En buckla att lyfta mot skyn, en kvartalsrapport att lyfta för egot.

Gapa stoft, här kommer VINSTEN.

DU SKA HA DIAGNOS FÖR ATT VARA KONSTNÄR

Proveniens är ett begrepp inom konstvetenskap – och musikvetenskap som innefattar uppgifter om ett värdefullt objekts ursprung, samt ägar- och annan historia.

För att ett konstverk ska inkluderas med proveniens krävs bland annat uppgifter om viktiga utställningar där konstverket varit med, samt uppgifter om omnämnanden eller avbildning i publicerade fackböcker.

Marknadsvärdering med information om verkets proveniens är på stark frammarsch. Snart finns krav på ett slags objektets storytelling.

Läkarintyg, psykologbehandlingar och diagnosutredningar blir guld i kanten till värderingen av ett verk.  Objektet befästs med ett slags skvallerkultur. Det privata och offentliga glider samman.  Läsupplevelsen och tolkning av ett verk är på väg att ändras Ingen poet av rang är sannolikt det minsta frisk

Proveniensen har blivit allt viktigare för ett verk efter en rad kända teveprogram som bland annat Antikrundan. Man efterfrågar sånt som gör kreationen superunik. Sensationella uppgifter som gör sig bra till samtal med drinkar i salongen.

Är författaren bipolär, eller har asbergers syndrom, tillåts psykologer och terapeuter att uttolka verket på ett sätt där litteraturkritiker tidigare haft tolkningsföreträde.

I framtiden kommer all konst och litteratur bedömas utifrån konstnärens diagnos. Den kommer vara fäst vid objektet som en VDN-etikett eller bruksanvisning om hur du läser verket. Objektet ges en extra identitet med konstnärens övriga liv och historia.

Har författaren suttit på mentalsjukhus blir proveniensen av ännu större värde.
Bokstavskombinationen sätter tavlan i en utvidgad kontext. Motivet, färgerna och karaktärerna kan förstås genom en belysning av skaparens sjukdom.

En tavla utan konstnärens diagnos gör den mindre intressant för mottagaren. En schizofren målares signum kanske finns i allt gult han använt, en paranoid författare döljer sig bakom drömmetaforer. En roman med hyperaktiv text visar att skapelsen är gjord av en ung man med ADHD.

För att räknas till den genuina konsten måste du ha en diagnos. Framtidens konst är diagnosbaserad.

FÖRSÄLJNINGSINRÄTTNINGEN (C/O BLACK FRIDAY)

Ordet försäljningsinrättning klingar som en möjlighet. Som ett Orwellskt omskolningsläger för köpbeteende. En väg till frihet för somliga, en väg bort för andra.

På en Försäljningsinrättning hålls patienterna inlåsta och tvingas köpa gång på gång, produkt efter produkt, tills de befriats från sitt tvång att konsumera skräp.

Efter en lyckad behandling finns en längtan efter ett fåtal, men kvalitativa produkter. Ett drömsortiment your det omedvetna aktiveras. Skickliga försäljningspsykologer plockar fram det kunden behöver för att leva ett fullvärdigt liv. Socialgrupp, etnografi och ålder är faktorer som räknas in i urvalet.

Om patienten efter behandling fortfarande hyser längtan efter skräpprodukter tar den sadistiska fångvaktaren fram en arsenal av metoder. Piskan och stupstocken är metoder som gör individen brukbar. Efter en stunds behandling hörs kunden förnöjt kvida om befrielse. Han upplever behandlingen som nödvändig och har ingen annan önskan än komma till kännedom om sitt eget konsumtionsmönster.

Med smärtan som hjälpmedel kan han få en djupare insikt i sina behov. Att komma till insikt om konsumtionens svindlande höjder gör honom motiverad att ta straffet.

Den sadomasochistiska reningsprocessen gör varje människa väl inställd till tillståndet, som en av staten utfäst konsumtionsdisciplin.

Konsumismen är en slavreligion folk måste lära sig bejaka, hävdar Konsumtionsdepartementet. En disciplin där själsliga köpkontrakt måste inrättas. Ju större behov du har desto viktigare och mer värdefull är du för samhället. Att inte konsumera och tillkännage sin vilja gentemot industrin måste ses som degenering. Den goda viljan måste återupptas, anden och kroppen tas i bruk av tillverkare av drömda produkter.

“Welcome to Stockholm proper shopping district” står det på en jätteannons mot hörnet till Östermalm. Vi tänker ta betalt så in i. Så, du från gettot, tänk dig för både en och två gånger innan du tar dig hit. För vad ska DU här och göra. Vi tar betalt mer än du har råd med. Det är för hålla dig borta vi tar betalt.

En lätt modifiering av produkten, kanske en snyggare förpackning med epitet lyx framför namnet, gör att dumma i flock gärna betalar mer och därmed förtjänar piskan.

Försäljningsinrättningen väntar på dig.

SL:S SADISTISKA MINGELFEST

Det finns mycket bra man skulle kunna säga om SL. Man kan åka från Norrtälje till Dalarö på månadsmärket. Men hur ofta gör man det. Barvagnen i vissa tåg är dock en höjdpunkt med det kraftigt rabatterade morgonpriset på alkohol. Men man får ju tänka på jobbet också.

De flesta pendlar dagligen i storstadamiljö. Det kostar på både psykiskt och fysiskt. För många följer stora trauman av pendlandet. Man ger upp helt enkelt, trots fina försök med tågbar och biovagnar i den nya C-30 tågen.

SL är mästare på metaforer och eufemismer. De talar om växelfel eller tekniskt fel, men vi vet att de syftar på självmord. På sätt och vis har de rätt. Självmord är ett slags tekniskt fel. Att situationen inträffar är fullt naturligt. Den dåliga energin är outhärdlig.

Visa ingen ödmjukhet, träng dig fram,. Blockera utgången. Visa vem som är herre på täppan. Först till kvarn – får sittplats.

SL fortsätter sin förnedring. Eller sadistiska mingelfest, beroende på läggning och smak. Plåga resenärerna så mycket det går. SL njuter, de betalande njuter. En bra affär för samtliga. Stockholms lokaltrafik erbjuder ståplats till de som får plats. Man ser till att vagnarna är överfulla. Till biljettdyra ockerpriser. Jämt.

År ut och år in är stockholmarna tålmodiga och nöjda. Man accepterar. Ett duktigt folk.

Att säga ifrån kommer inte på tal: handgemäng, uppkavlade armar, knytnävar måste till. Händer inte, borde hända. Svenskarna är ett duktigt folk.

Läsa en bok på tåg och perrong. Glöm det. Integritet. Glöm det. Visst, hela tiden. Jobba på bygget till 75, gamle man. Du ska stå. Svenskarna är ett duktigt folk. Förnedrade, överseende och tysta.

Beslutsfattarna över trafikplaneringen i Stockholm tar bilen till jobbet. De smakar aldrig egen medicin. Receptet är maximering med överfulla tåg. BH-tjänst. Jämt. Ta bilen du också.

LESS IS MORE

För ett år sedan kom min senaste bok En tjänstemans meditationer. Om du inte redan läst den, lånat, köpt eller bränt den, tycker jag du ska göra det. Kanske inte bränna i första hand, men läsa, sen bränna och köpa om den.

Trodde du nåt annat än att jag fullt allvarlig med det jag skriver? Jag äger inte humor och är inte det minsta ironisk. Om nåt råkar var roligt är det ren slump. Rent av olyckligt. I svenskt poesiklimat ska du visa upp en trist och realistisk fasad. Bara då vet man att du är seriös. Humor är en dödssynd, av Olof Lagecranz påkallad. Sen dess besjungen av hans många följare.

Vad jag bland annat vill förmedla med boken är att begränsning är utvidgning i det massmediala horbruset, “Less is more”, för att citera arkitekten Mies van der Rohe. För visst kan den industriella folkpoesin vara inkörsport till tyngre konst som på sikt kan framkalla beroende och skada konsumenten. Ungefär som haschets förhållande till heroin. En varning måste alltså utfärdas. Överdosera en haiku, eller en kortdikt, om du kan?

För dig som ännu inte tagit del av En tjänstemans meditationer vill jag avslöja att jag som svensk poet vill optimera fram produkter för kapitalismens kulturarv, ge kunden sin rätta identitet. Alltsammans under det högteknologiska mottot: ”Låg kostnad i fabriken sänker priset i butiken”.

Adolf hade själv hantverkare som lade grunden till sina tavlor.

Rembrant och Vermeer hade själva hantverkare som lade grunden till deras tavlor. Så varför skulle inte en modern poet få använda sig av scouter, hyra kontorslandskap för att prefabricera poem? Eller varför inte skyltdockor som sitter modell för dikterna?

Om jag förkastar centrallyriken handlar det om inte att skriva poesi för känslorna, utan mot känslorna. Tanken får mig att må riktigt bra. De känslor du tror dig äga existerar egentligen inte. De är bara ett slags sentimentalitet du tror dig behöva för att vara en fungerande samhällsmedlem.

Jag vill påstå att centrallyriken är ett värre gissel än naturalismen för teatern. Med kapitlen Dikter från bunkern och En tjänstemans meditationer har jag sökt förena konsumtionsestetik, marknadsreligion och statlig affärsmagi. Som litterär popkonstnär vill jag se känslorna som produkter, blänkande osynliga maskindelar, till en hel kultur.

Svensk lyrik står och stampar på samma punkt år efter annat. iodine Jupiter vill förändring. Jag står för hela uppsättningen.

iodine Jupiter med företagssymbol runt armen
Foto: Leyna Rolinski

CHEFENS UPPGIFT

En chefs uppgift är alltid att öka vinsten. Tro inget annat än att han vill ditt sämsta. Det är därför han fått jobbet. Du har all anledning att vara misstänksam.

Med företagets vinst får han högre lön och ägarna sitt. När han byter jobb är han eftertraktad och får ännu högre lön. Så håller det på från företag till företag, chef till chef, sekel efter sekel, grandios till girig.

Tricket är att lämna de långsiktiga kostnaderna till efterträdaren. Det går som en dans. Proceduren upprepas i ett linjärt mönster. Chefen efter får ta skiten.

Vetskapen om att det här kommer att fortgå i alla tider gör mig upprymd, som människor vid en katastrof när de får något att tala om. Inget kommer att förändras. Det ska bli skönt slippa idiotin, lossa den gamla spisen och lämna planeten.

Längst ner på skalan står de anställda som chefen pissar på enligt rådande lagar och regler. Jobb ska skäras ned. Toalettpappret ska bort. Här ska sparas.
Står du i duschen?