jod JupiterLeave a comment

VÄLLINGBY CITY

Ord är magiska. De frambesvärjer samband som inte alls behöver finnas, men som i och med en benämning börjar existera i en verklig eller fiktiv värld.

Efter att jag i blogginlägget Lugn, du är placerad i kö (2 juli 2017) kraftfullt ironiserat över identitetsförflackningen av Vällingby centrum till City tycks orden ha fått vingar, lyft från bloggen och gett sig av.

Magiska frön har planterats och slagit rot. Tack gode gud, beslutsfattare har tagit sitt förnuft tillfånga. Vällingby centrum är inte längre gisslan i en amerikansk språkdräkt. Välkommen tillbaka till Sverige!

”Det har aldrig känts naturligt med namnet Vällingby City. För mig har det alltid varit Vällingby centrum. Det är det som finns i hjärtat”, säger Per Ek, i en annons för Vällingby Centrum.

vällingby city

jod JupiterLeave a comment

POLYAMORÖS

poly stolar 3

Förr hade folk monogama  relationer. Idag  polyamorösa.

En middag för två slutar ofta med fyra. Varje partner med sin smartphone.

 

Hey yo, Mozart ! Fram med gåspennan. Extranummer. Jawohl ! No way !

poly stolar bord

 

Smartphone är den monogama relationens älskade rival.

 

jod JupiterLeave a comment

LUGN, DU ÄR PLACERAD I KÖ

Här följer nu mitt sista blogginlägg. Det handlar om en stressad situation där försvarsmakten drar ner kalsongen för att rädda landet med en robot.

Jag hörde bombdetonationer mycket nära. Jag rusade fram till fönstret, såg flygplanen och förödelsen. Blixtsnabba tankar ilade genom mitt huvud. Vart skulle jag ta vägen? Telefonnumret till myndigheten ledde mig bara till: “Var god dröj, ditt samtal är placerat i kö.”

Bränder. Falska minnen. Ett år tidigare. Jag var inte förberedd.

Så mycket kunskap och kompetens samlad i en och samma organisation, tänker jag kokande av vrede där jag sitter i en överhettad tågvagn. I fem timmar. Ingen förklaring, inget vatten. Snart rullar vi nog igång, resonerar jag timme efter timme. Kanske hinner jag ändå med planet från Köpenhamn till mötet i Lissabon.

Sveriges försvarsmakt har SL och SJ som fixstjärnor. Ponera att krigsmakten inte fick iväg sin superräddningsrobot. Då får vi omedelbart höra: “Ursäkta ett du fått vänta, vi visste inte det var krig.”

Kontakten med försvarsmyndigheten är förmodligen lika smärtfri som den med SJ vid en krissituation. När det hettar till får vi raka besked om vad som händer och vad vi förväntas göra. Fantastiskt. Vi har svensk rationalism att se fram emot. Och att lägga skattepengar på.

Ändå borde vi kanske lägga ut krigsuppdraget på entreprenad (outsourca, enligt affärsfolk) till någon som behärskar den ädla krigssporten. Till någon som kan den ännu bättre än vi. En konsult. En robust statsmakt. Ett globalt bemanningsföretag. Eller låta utfallet av ett schackparti avgöra vilka av det besegrade landets tillgångar som ska tillfalla vinnaren.

Krig är en konst som måste underhållas, precis som schack och balletfotboll. Svenska försvarsmuskler har inte varit i trim på 200 år. Efter fälttåget mot Norge 1814 har Sverige inte fått spänna biceps i strid. Ett högteknologiskt slagsmål tar inte längre tid än det tar för en boxare att gå in i ringen, göra knockout och lämna arenan. Ett angrepp från en stormakt lamslår landet på ingen tid.

Du ska ha erfarenhet för att få jobb, säger många. Du ska ha erfarenhet för att få kriga, menar jag. Efter decennier av organisation har Sveriges krigsmakt tagit lärdom av SL, SJ och nu även Postnord. Svårslagen kompentens blomstrar i dessa bolag. Effektivet, punktlighet, kundnöjdhet: “Tack för du väntar!”

Ryssarna står i hallen och stampar. Men vad vill de ha? Vad har vi att försvara? Finns det något som är mer genuint svenskt än bingolotto? Ryssarna får Bingolotto och drar sig nöjda tillbaka? Dalahästar, polkagrisar och Wasaskeppet får de inte, men vill säkert lägga vantarna på.

Intervjuar du ungdomar innan de gör militärtjänstgöringen om vad de vill värna om kan svaret bli − mobiltelefonen. Den är ju helsvensk. Språket måste också fucking värnas. Svenskarna är ett poesiälskande folk. Diktsamlingar säljer som smör i solsken. Ord som yes, nice och whatever är en del av den svenska identiteten. Vällingby city är ju svenskare nu än när det hette centrum.

Svensken är glad och lycklig när han kommer utomlands. Inte så mycket för vad han kommer till som vad han slipper ifrån. Han slipper döda nån som råkar nudda hans bil. Han slipper risken att stå för nära nån i rulltrappan. En outtalad regel i Stockholm är att man står på varannan avsats i rulltrappan. En tom plats till den som är framför och bakom. Även under rusningstrafik. Det har hänt att lantisar stått för nära. Då har de mördats och försvunnit.

Vissa anser orättvist att den svenska folksjälen är en slavsjäl, utan kraftull vilja till gemensam sak, ett instrument för främmande syften, politik, multinationella bolag. Det är lätt att uppfatta svensken som initiativlös, okreativ och osjälvständig. Att han gärna väntar på sociala bevis, gör som andra gör. Då har vi inte en chans vid krig. Vi vet inte vad som är vårt och vad vi ska försvara.

Om sanningen ska fram är Finland bättre än vi på att mota Olle i grind. De har varit med när det visslat om öronen. Svenska generaler undrar hur man visslar.

Bästa läsare, tack för att du läst och på olika sätt reseponderat. Rymdbreven har varit roliga att skriva och utgjort ett en paus i annat skriftställande. Kanske är jag tillbaka med nya inlägg hösten 2017.

/Io

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

jod JupiterLeave a comment

MITT LIV I RYMDEN

månblues 15

I denna bloggpublicering vill jag bjuda på något mycket kort. Ett citat ur inledningen till den numera spårlöst försvunna science-fiction diktsamlingen Mitt liv i rymden av pseudonymen Fredrik Graal (utgiven på Space furniture books, Älmhult, 1968):

“Att vara en lokalproducerad individ är bättre än att vara en grönsak från månen. Nåväl, kanske inte riktigt. Att härstamma från rymden är värt.”

Ställer du upp aforismer från prosa till dikt i bokform kan det tolkas för en lyriksamling. Med radbrytningar uppstår läspauser, rytm och texten känns längre. Eftersom många poeter tar betalt per bokkilo gör de boken tjock, fet och fin. En lönsam affär för många skriftställare. Tricket är att få det att se ut som poesi med en smart uppställning. Jag demonstrerar praktiken här nedan:

 

LOKALPRODUCERAD

att vara en lokalproducerad

Individ

är bättre än att vara en grönsak

från månen

nåväl

kanske inte riktigt

att härstamma från rymden

är värt

 

Individ B13 2D i rymdfas

 

 

jod JupiterLeave a comment

PRODUKTPLACERING HOS EVERT TAUBE

  Horacio_Coppola_-_Buenos_Aires_1936_-_Florida_y_Bartolom-_Mitre ®

Vad vet vi egentligen om nationalskalden Evert Taube? Var han modernist? Popkonstnär? Är vi säkra på att han inte var en mörkrets mästare, speedwayförare eller heavy metal artist? Vi tror oss veta att han inte gjorde reklam för varumärket med tre ränder.

T-shirt-adidas-med-3-ränder-vit-9920066100364

GÖMD PRODUKTPLACERING HOS EVERT TAUBE

Finns det nån gömd produktplacering hos Evert Taube? Hade kommersialismen redan haft sitt genomslag med de andra ismerna på 1900-talet? Änglamark är väl varumärket han besjunger. Eller är det tvärtom?

varumärke av Taube

Jag beslutar mig för att med Balladen om Ernst Georg Johansson i bagaget undersöka sambandet mellan upphovsman, text och reklam. Jag stämmer möte med en gestalt ur historiens skuggor på restaurang Gyllene Freden, i Gamla Stan, i Stockholm.

ETT ROMANTISKT BUENOS AIRES

I anslaget till Balladen om Ernst Georg Johansson finner vi ett romantiskt Buenos Aires med sjömansbarer, eukalyptusträd, doften av majs och kajer lagda med sten från Bohuslän.

hamnen buenos aires 1940

Du talar om skrov och master på södra stranden där du gick i land. Men i bilder från 1936 ser vi en tungt trafikerad stad med skyskrapor, män i dubbelknäppta kostymer och bredbrättade hattar. I en kraftigt expanderade storstad med hög puls och tunnelbana anlagd 1913 får vi en västerländsk känsla, som av t ex Chicago. Hur tänkte du när du skrev texten?

view-of-avenida-corrientes-1936-buenos-aires-argentina

Jag ville bygga upp en miljöbeskrivning för Ernst Georg. Ge honom en koppling till ett agrart jordbrukssamhälle i Sverige. Långt ifrån den modernitet Buenos Aires ägde.

KOMMERSIALSM OCH ARBETE I ERNST SPÅR

Du sjunger om sten från Bohuslän. Finns det någon koppling mellan dig och familjen Kullgren från Uddevalla, Granit AB från Lysekil och Hunnebostrand?

Min ambition var att ge kraft åt den arbetarromantik som rådde i Sverige vid den tiden. Det gjorde jag genom att ge sången en mer jordad igenkännbar prägel för gemene man. En berättelse om den fria mannen som reder sig själv.

Var inte Ernst Georg Johansson från Udevalla en känd reklamman på den tiden?

Nej, inte alls. Att vara så långt hemifrån och träffa en annan svensk kändes tryggt. Han var hästskötare på en cirkus. Vi träffades på en bar, spelade kort och drack, hade en del bus för oss. Men han hade ett satans temperament.

SÅNG, VIN OCH DANS

Du talar om livet på barerna som något exotiskt. Ofta spännande och romantiskt?

Jag såg förfallet, misären och dansen på bakgatorna. Kvinnor som bjöd ut sina tjänster. Men mina pengar började ta slut och Johansson fick sparken. Ingen ville längre sätta sponsormärken på honom. En dag slängde vi glasen i golvet och gav oss av till häst på de stora vidderna. Osynliga reklamvimplar fladdrade efter oss i den varma sandvinden.

EN COWBOYS DÖD

Var det finansmarknaden som tog knäcken av reklammannen Ernst Georg Johansson i balladen?

Jag har aldrig påstått Georg sysslade med reklam. Det har du helt fått om bakfoten, ditt förbaskade pucko. Georg tog mig med till jobbet som cowboy i estácion la posta utanför Buenos Aires.

Efter fem dagar träffade jag en kvinna. Hon lockade mig, men visade sig vara gift. Hennes man, Gonzales, kom hem och utmanade mig på duell. Min käre vän sprang emellan och fick olyckligt dolken i hjärtat. Den var avsedd för mig. Då skrev jag sången.

Den historiske gästen på Gyllene Freden reser sig hastigt, tackar för samtalet och går. I min slutsats finns ingen sponsring eller produktplacering i Evert Taubs Balladen om Ernst Georg Johansson.

 

jod JupiterLeave a comment

TA BILEN, VÄGRA SL

Slutstation. En högtalarröst informerar: “Avstigning för somliga trafikanter.” “Är det mig de syftar på?” tänker jag oroligt. Menar de inte samtliga trafikanter. “Vad har jag gjort?”

Det självklara och mest naturliga alternativet till SL (Stockholms Lokaltrafik) är att ta bilen. Den ger dig integritet och en statussymbol värd Gud och familjen Adams.

Att köra en Cadillac modell 72:a är den mest estetiska hållningen för att slippa offentlig förnedring. En lång, elegant bil som drar tusen liter i dricka, smutsar ner, gör miljön till ett träsk av bensin. Korrekt. Ta bilen ändå. Att resa kommunalt har ett pris du inte borde betala. Bilköer, visst, än sen. Din egen sfär. Miljöaktivister håller inte med. Att trängas kollektivt helgar medlen, menar de.

Vägra åka SL. Kortet är långt ifrån gratis. Ta cykeln eller gå. Bespara dig överfulla tåg med ståplatser när du vill läsa en bok, fula ogästvänliga T-stationer, hanteringen av människan som produktionsresurs.

I en demokrati reser man till jobbet som kreatur i en boskapsvagn. Arbetar för att kunna betala av på banklånen för sitt boende. Ha förtröstan. Ingenting kommer någonsin att förändras.

Arbeit macht frei, borde det stå vid ingången till varje tunnelbanestation. Odenplan får tjäna som exempel på den livsfientliga människosyn som eskalerat sen rivningen av Klarakvarteren under 50-60-talet. Ingen lärdom från historien tycks ha landat i vår tid.

Stockholms gator är inte anpassade efter den nya befolkningssituationen. Linjebussarna med tre på rad hindrar fotgängarna att använda övergångställena. Trafiken på korsande gator kommer inte fram. Det är ju för festligt. Huvudlederna är smala, med för få filer. T o m Nordkorea, som ännu inte har någon omfattande biltrafik, har förstått poängen med 18-filiga motorväger genom staden. Tyvärr, Gamla stan får flytta på sig. Med lite vilja så.

Vi är en mycket liten storstad, en stor småstad med internationella mått. Ett av skälen till att inte färdas med Stockholms kollektivtrafik kan beskrivas som vantrivsel, dålig stämning, egocentrism. Självmord är mycket vanligt med tågförseningar som följd. De förklaras med tekniskt fel. Att ta sitt eget liv är en indikation på det lyckorus staden framkallar med sin nedriga uppsyn. Att Stockholm är en av världens grinigaste städer håller inte statens turistråd med om. För det är inte så. Inte för turister. Inte för folk som har råd med alternativ. Inte på vår och sommar.

För Stockholmarna, om den upphöjda rasen fortfarande existerar, och de från landet, gäller glädjen i att svettas och stångas på bussar och tåg. Kollektivtrafiken tycks ha blivit en offentligt sanktionerad sadomasochism. Toleransnivån gentemot SL:s nonchalans är mycket hög. Att finns sig i usel service för dyra pengar accepteras med förvånansvärd brist på emotion.

På hösten och vintern är Stockholmaren inbäddad i sin egen bubbla, enfaldigt stirrande i livskompassen med sociala medier. Då gäller det att hålla sig undan tunnelbanan. Om detta kan otaliga människor öppet vittna. Att råka säga något till någon vid fel tillfälle kan få förödande konsekvenser. “Vad glor du på, är du kåt?” Eller, “ser du på mig dödar jag dig” är svidande kommentarer som kan förstöra din sömn för åratal. Detta är förklaringen till varför tågen ofta är försenade. Folk tar sig av daga i offentligt ljus.

Det kan också vara tvärtom mot vad jag nyss föreslagit. Att färdas med SL kan vara en omvälvande upplevelse. Man vet inte vad som väntar. Om bussen eller tåget kommer fram i tid, om det över huvudtaget visar sig spelar egentligen ingen roll. När du sitter på busstationen kan du föreställa dig att du är på resa i Indien. Där kommer bussen om den vill, eller nästa dag. Den lever sitt eget liv. Går sönder, hamnar hos doktorn, plåstras om, ut på banan igen. Osannolikt ihoplappad hoppar bussen fram som en enbent invalid med en skållad fot i en för liten sko.

Men i den här stan har folket mycket bråttom. Till något. Jag vet inte vad. Framtiden får utvisa vad den mentala glesbygden Stockholm har att ge. Volvocyklar förhoppningsvis. Att cykla sig förbi tristessen.