ARBEIT MACHT FREI

Försjunken i ett romantiskt drömtillstånd rusar jag upp från divanen till den gamla skrivmaskinen, gör några noteringar för att sedan återgå till den vinröda sammetsdivanen, fundera en stund, ta några bloss your pipan, åter springa upp för att skriva något – om Arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen läggs ned. Ska jag gråta? Inspirationen från Stasi och det forna Östtysklands metoder för kontroll av medborgare som inte jobbar ska avyttras. Försäkringskassan och AF har sedan länge haft i uppdrag att övervaka att folk inte skrattar och mår bra i onödan, utan att göra nytta. Den planerade myndigheten för ekonomisk tortyr kräver friare modeller.

Idén har under senare år inte handlat om att nån ska få ett jobb eller inte. Den rör essensen av borgerlig strävan. Optimismen över att kullkasta gamla värderingar av idealistiska skäl. Man förespråkar en tuffare linje där arbete är större än Gud.

Att arbeta nästan gratis är en dygd för osvenskar och förtjänar tacksamhet – inte gentemot Gud eller hyresvärden, men mot arbetsgivaren. Minimilönerna räcker inte till lägenhetshyra utanför gettot. Genialiskt, smart, låter som en plan.

Nya käcka arbetsförmedlare ska in på arenan. Det blir jättefint. Arbetslösa med potential att få jobb blir vinstgivande för den nya förmedlaren. Att ta sig an arbetssökande med goda framtidsutsikter är melodin. Att slippa arbetssökande med problem är en annan melodi. De kan staten ta. De privata aktörerna kommer att slåss om de begåvade arbetslösa, de between jobs.

Avskrädet ska bli guld i förmedlarens kista. “Arbeit macht frei.” för att använda en tysk eufemism. Jobb till varje pris och till vilken lön som helst för jobbsökande, tänker förmedlaren och gnuggar girigt händer. Kanske är begrepp som ekonomisk nazism för hårt men rätt symptomatiskt för vår tid. De lyckade ska få bättre service, fler möjligheter att bli framgångsrika. De mindre lyckade får klara sig själva under skylten: “Arbete ger frihet”. Frihet för vem borde vara en källkritisk reflektion för vilken skolelev som helst. Redan då parollen hängdes upp ovanför tyska arbetsläger.

Att skruva upp skylten idag, ovanför ingången till Den Nya Arbetsmyndigheten, är för vissa ett sundhetstecken i synen på vår arbetsideologi –  “Åt var och en det han förtjänar.”

Att vara arbetslös är som att vara ett använt toalettpapper ingen vill ta i. Om pappret glimmar, visar styrka och kraft kan nåt företag säkert visa barmhärtighet och ta det rakt in i framtiden. Annars spolas det bort från alla chanser till jobbmatchning.

Statlig förnedring av medborgarna svarar mot tidens behov av social underhållning. Biggest looser är inte bara TV. Hela arbetssituationen är en sorts sadomasochism mellan herre och tjänstehjon. Att få hjälp blir en möjlighet för den som tillkännager sin vilja gentemot det heliga tretalet – jobb, banklån, bostad. Men har inte AF alltid varit en kanal för att få människor att rätta sig i ledet, att bli del av sjukd entusiasm?

“BH, grabben! Du är på rätt bana. Kom tillbaka kl 8 i morgon.” Och nästa dag och nästa … “Här är katalogen! Tusen sökande på varje arbete. Lycka till.”

När fyra tusen jobb försvinner på Arbetsförmedlingen vill staten samtidigt motverka utanförskap och förbättra integration. Det gör man genom att arbetsgivaren kan sänka lönerna, hyresvärden höja hyrorna för att säkerställa att ingen någonsin ska kunna lämna gettot. Om den arbetslösa är aktiv i sitt sökande och får rätt insatser finns det möjlighet till jobbmatchning. De arbetslösa från Arbetsförmedlingen blir arbetssökande hos sina fiender, de som berövat dem jobben. En märklig dans där rivalen bjuder upp.