ARBEIT MACHT FREI

Försjunken i ett romantiskt drömtillstånd rusar jag upp från divanen till den gamla skrivmaskinen, gör några noteringar för att sedan återgå till den vinröda sammetsdivanen, fundera en stund, ta några bloss your pipan, åter springa upp för att skriva något – om Arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen läggs ned. Ska jag gråta? Inspirationen från Stasi och det forna Östtysklands metoder för kontroll av medborgare som inte jobbar ska avyttras. Försäkringskassan och AF har sedan länge haft i uppdrag att övervaka att folk inte skrattar och mår bra i onödan, utan att göra nytta. Den planerade myndigheten för ekonomisk tortyr kräver friare modeller.

Idén har under senare år inte handlat om att nån ska få ett jobb eller inte. Den rör essensen av borgerlig strävan. Optimismen över att kullkasta gamla värderingar av idealistiska skäl. Man förespråkar en tuffare linje där arbete är större än Gud.

Att arbeta nästan gratis är en dygd för osvenskar och förtjänar tacksamhet – inte gentemot Gud eller hyresvärden, men mot arbetsgivaren. Minimilönerna räcker inte till lägenhetshyra utanför gettot. Genialiskt, smart, låter som en plan.

Nya käcka arbetsförmedlare ska in på arenan. Det blir jättefint. Arbetslösa med potential att få jobb blir vinstgivande för den nya förmedlaren. Att ta sig an arbetssökande med goda framtidsutsikter är melodin. Att slippa arbetssökande med problem är en annan melodi. De kan staten ta. De privata aktörerna kommer att slåss om de begåvade arbetslösa, de between jobs.

Avskrädet ska bli guld i förmedlarens kista. “Arbeit macht frei.” för att använda en tysk eufemism. Jobb till varje pris och till vilken lön som helst för jobbsökande, tänker förmedlaren och gnuggar girigt händer. Kanske är begrepp som ekonomisk nazism för hårt men rätt symptomatiskt för vår tid. De lyckade ska få bättre service, fler möjligheter att bli framgångsrika. De mindre lyckade får klara sig själva under skylten: “Arbete ger frihet”. Frihet för vem borde vara en källkritisk reflektion för vilken skolelev som helst. Redan då parollen hängdes upp ovanför tyska arbetsläger.

Att skruva upp skylten idag, ovanför ingången till Den Nya Arbetsmyndigheten, är för vissa ett sundhetstecken i synen på vår arbetsideologi –  “Åt var och en det han förtjänar.”

Att vara arbetslös är som att vara ett använt toalettpapper ingen vill ta i. Om pappret glimmar, visar styrka och kraft kan nåt företag säkert visa barmhärtighet och ta det rakt in i framtiden. Annars spolas det bort från alla chanser till jobbmatchning.

Statlig förnedring av medborgarna svarar mot tidens behov av social underhållning. Biggest looser är inte bara TV. Hela arbetssituationen är en sorts sadomasochism mellan herre och tjänstehjon. Att få hjälp blir en möjlighet för den som tillkännager sin vilja gentemot det heliga tretalet – jobb, banklån, bostad. Men har inte AF alltid varit en kanal för att få människor att rätta sig i ledet, att bli del av sjukd entusiasm?

“BH, grabben! Du är på rätt bana. Kom tillbaka kl 8 i morgon.” Och nästa dag och nästa … “Här är katalogen! Tusen sökande på varje arbete. Lycka till.”

När fyra tusen jobb försvinner på Arbetsförmedlingen vill staten samtidigt motverka utanförskap och förbättra integration. Det gör man genom att arbetsgivaren kan sänka lönerna, hyresvärden höja hyrorna för att säkerställa att ingen någonsin ska kunna lämna gettot. Om den arbetslösa är aktiv i sitt sökande och får rätt insatser finns det möjlighet till jobbmatchning. De arbetslösa från Arbetsförmedlingen blir arbetssökande hos sina fiender, de som berövat dem jobben. En märklig dans där rivalen bjuder upp.  

HEMSIDAN UPPDATERING, BLOGGEN VILA

En hemsida är ett digitalt hus, en optisk villa, en s.k. synvilla. Från mitt digitala hus skickar jag rymdbrev som landar på hemsidans blogg. PHP-koder och annan bärande struktur är möbler i det digitala huset som ibland måste renoveras. Görs inte detta kollapsar sidan fullständigt. Hemsidan kommer att vara stängd när uppdatering sker.

Pressmeddelanden, nyheter, bokinformation m.m. kommer att släckas ned. Stambyten, VA- arbeten gör sidan obeboelig. Att snubbla på sladdar i det digitla rummet är inget vidare. De nya elinstallationerna ska säkerställa att du inte snubblar.

Men ha förtröstan. Min nya bok En Tjänstemans meditationer säljs även på Adlibris och Bokus.

Om du vill ha boken till ett sällsynt bra pris skriver du till mig eller Tage Landgren på multimediamovement@gmail.com Du får boken hemskickad till det facila priset av 159 kr (porto 36 kr inkluderat).

Med statlig voodoo, järn och blod

/iodine alias Sten Hammar

DISKRIMINERADE POETER MED SCENKLÄDER


Poeter har i alla tider diskriminerats för olika saker. Politiskt oliktänkande, dissidenter, vänsterradikala poeter i fria blommiga kalsonger är angelägna, som modeordet lyder i PK-sammanhang. Homosexuella nazister är poeter för kärlek, HBTQ-poeter, författare med lösmustasch är helt osynliggjorda och utgör en växande minoritet. Men poeter med scenkläder är kanske den mest diskriminerade arten.

Poetens officiella framtoning enligt normen:
• Du ska vara en trist typ.• Du ska be om ursäkt på scenen när du framför dina texter.

• Du ska passa in i mallen för en hur en poet ska vara.

Ett av skälen till att poeter med scenkläder aldrig syns, och därför inte heller helt uppenbart förtyckts, är att de osynliggjorts i decennier. De har aldrig tillåtits växa i ljuset utan vuxit nedåt underjordiskt djävulskt. Ansvariga är kulturpuritanerna som anser seriositet vara synonymt med allvar. Att bära scenkläder och smink är en dödssynd.

Det allmänna tillståndet i litteraturen kan bero på att vi bor i en liten mental glesbyggd där man omhuldar myten om att bara det” tråkiga” kan vara seriöst. Åsikten är djupt rotad i svensk kulturmedia. Seriositet står i motsats till roande. Bilden av poeten har blivit standardiserad på samma sätt som mellanmjölk. Men är en poet med en exceptionellt tråkig framtoning verkligen viktig bara för att han är trist? Frågar man landets poesiredaktörer på tidningarna räcker det med att se på urvalet. De köper hela klichébilden av poeten som de köper grisen säcken. En poet med scenkläder ska man akta sig för.

Jag menar inte att en poet måste agera utåtriktat expressivt, men det behöver ju inte vara honom till last som det är Sverige. Och bara för att han har svenska som bas för sin kommunikation. (Många svenskar föredrar engelska och arabiska). Fuck it!

Ingmar Bergman kunde vara så grå att han blir rolig för dem som kan se det. Och han skrev fantastiska komedier som tillhör det bästa i hans produktion. Kulturens ‒ och allmänhetens anonyma tjänare på tidningsredaktioner faller i trans över en vedertagen attityd per decennium. På samma sätt som de bär ett modemärke för länge. Lika fåfängt som någon moderedaktörs kläder på Elle eller Vogue.

Att poesin sedan länge befinner sig i djup kris beror inte på bristen på innovationer och kreativitet. Den släpps inte fram. Lektörer, journalister och förläggare har låst in uttrycket i en liten box och slängt nyckeln. Men varför stänga in lyriken i en låda över huvud taget. Tiden är mogen för expansion.

Det är livsviktigt att författaren adderar det skrivna verket ytterligare dimensioner. Att han visualiserar. Gör upp med förutsägbarheten. Men i vårt skitnödiga och döda kulturklimat kan det vara honom till last att lägga ett sceniskt uttryck till det redan skrivna. Det kan bli underhållande, folkligt, spekulativt, dra energi ur ut texten, säger man. Bullshit! Det lägger till. Till lyrikskribenters förakt eller kanske likgiltighet.

Endast lättja, trygghet och rädsla är det som får författare att stanna i sin bekvämlighetzon.

 Arbetarklassens röst med plakatpolitiska dogmer.

Hur långt har vi kommit i vår bokmässiga, audiosovisuella – och multimediala poesiupplevelse 2018? Gränsöverskidande uttryck hamnar på ingens bord. Seriositet och allvar hos ängsliga tyckare – lekfullhet, humor och det oväntade på andra sidan. Författare med ambitioner att ge upplevelsen större och vidare associationer diskrimineras fortfarande.

På 90-talet visade grungeartisterna upp sin arrogans mot publiken genom att bära slappa och slafsiga kläder på scen. Det var inte mycket bättre på poesifestivalerna och är det fortfarande inte. Den självgoda svenska litteratureliten är nöjda med att gränserna behålls för hur poeten ska se ut, skriva, tycka och verka. Det udda, oväntade och mångtydiga ställs alltjämt mot normen för PK-bedömning.

Vi förtjänar vårt fattiga kulturklimat tills landet självdör av tristess. Några få gör motstånd.

I filmen Stockholm city by night, live på Kulturhuset, Kilen 1985, illustrerar jag det ovan sagda – poet med scenkläder. Poesishowen är 30:45 minuter, uppdelad i tre akter – Spotlights, Tid, kultur, rum (bild och musik), Stockholm city by night.

Poesi, actionpainting, musik och bilder, konstnärer, körpartier och scenkläder ger ett allkonstverk.

Camilla Henemark gör sin officiella scendebut före karriären i Army of Lovers. Superkonstnären Kjartan Slettemark dokumenterade med sin bluesiga handkamera. Lina Löfström står för klippning och redigering.

MODESHOW MÄNNISKOR – PARTY

 

I dagens inlägg ska jag berätta hur man kan festa utan att vara där.

Jag skickar en representant till party A. Han liknar mig. Han säger de saker jag sa igår. Han kommer med bandspelare och kamera, fotograferar och intervjuar besökarna på party A och kommer tillbaka hem till mig med party A i koncentrat.

Veckan efter party A bjuder jag in människorna från party A till party B för att låta dem se, höra och uppleva, i ljud och bild, hur partyt var i förra veckan. Därefter upprepas samma sak igen. En vän till mig, en man som liknar mig, intervjuar besökarna på party B, dvs. mitt party, partyuppspelningen av party A.

Anledningen till en reproduktion av party A är naturligtvis behovet av en kontinuerlig serie upprepningar baserat på temat “Party”. Motivet är att ge besökarna en uppfattning om HUR party A har varit, VAD som har sagts och VEM som har sagt VAD. Partyuppspelning 1, dvs party B ger alltså besökaren möjlighet att gå igenom händelserna från party A, dvs partyt veckan innan.

Här kan festdeltagaren beskåda kopian av originalet och därigenom få en uppfattning om HUR hon själv agerat, HUR hon sett ut i bild och VAD hon har sagt till VEM. Poängen med själva partyuppspelningen av Party A är att ge festdeltagaren en automatisk anslutning till ytterligare en fest; ett party om partyt, en kopia av en kopia, en uppspelning av en uppspelning, en analys av party C.

Här träffas vi igen! Här spelas bandupptagningarna upp i slow motion. Här visas bilderna upp tagna med för hög hastighet för att registrera varje tecken på rörelse i rummet.

Nu har den lycklige festdeltagaren möjlighet att med en enkel handledning, tillsammans med välutbildad och rutinerad personal,få en gemensam och ingående analys och närstudie av “Allmäntill -ståndet” på det party hon ursprungligen bevistat.

Här fortlöper framställningen i en oavbruten följd av fester som länkarna i en kedja, i serie efter serie, utan avbrott eller uppehåll i jakten på den gudomligaste av fester − MODESHOW MÄNNISKOR PARTY.

 

POLITIKERN VAR EN CYBORG

 

När upplevelser placeras i fack för att få en etikett och en förutbestämd tillhörighet dör de. Rädslan för ovissheten gör att det obekanta avfärdas just därför att det inte är förutsägbart och tryggt. Genrebestämning är lika trist som fasta Tv-tablåer. Fönstren måste inte vara fyrkantiga bara för att de alltid är det. Runda fönster är uppiggande men nästan förbjudna. Fast man jublar om lyckas få syn på ett hjärtformat fönster − i Paris.

Att ha likadana prydnadslampor i fönsterlängor vittnar om denna skräck för det udda. Man vill visa omvärlden att man är stabil, pålitlig, och förutsägbar. Det är som om medelklassen står i kö och ropar: “vi är små och rädda och vet inte vad vi ska tro”, när det dyker upp något de inte kan relatera till: “Usch vad osymmetriskt, jag kissar på mig.”

Skepticism inför det oväntade är också ett problem inom litteraturen. “Varför har poeten armbindel, är han fascist”? Kanske han velat gestallta ett tecken i tiden. Och att visa hur två disparata former kan skapa oväntade upplevelser. Företagsfascism och god litteratur är ett sånt möte. Ingen poet har någonsin ifört sig företagsbindel runt armen. Varför skulle en konformismens fiende anpassa sig efter normen? Ingen stor konst har någonsin gjort det. Det är i mottagarens huvud det ska klicka Aha! Inte i mitt.

Min nya bok En tjänstemans meditationer är just så genreobestämd. Fantastik och dystopisk fiktion ingår i min story på ungefär samma diskreta antydande sätt som i t ex. filmatiseringen av Margaret Atwoods A handmaid’s tale.

Min huvudperson departementschef Sten Hammar avslöjar att han är en cyborg om man läser noga, särskilt mot slutet, vid söderfallet av hans kropp. I slutet antyds också med ett par rader att händelserna kanske bara är ett rollspel på datorn. Livet i bunkern förefaller vara en avatarvärld med trollkarlar, affärsmän och statsshamaner.

Det lågmälda i Arkadij och Boris Strugatskijs bok Stalker (som senare blev filmen Stalker av Tarkovskij) tilltalar. Med anakronism har jag satt tid och rum your spel, skapat en suggestiv tidlöshet där prosa möter lyrik – i vad jag kallar en textlabyrint.

Jag hävdar att det genreombestämda är en krydda på samma sätt som skräck blir obehagligare när du inte är beredd på att det är skräck. Mitt hem och min trädgård kan vara en mysig trädgårdsfilm på TV tills man finner ett lik i rabatten. Fyndet får ingen särskild förklaring utan filmen fortsätter handla om trädgård och betraktaren lämnas paralyserad. Det osannolika får en större effekt utan påklistrat epitet. Fantastik är en krydda jag gärna använder med finess.

 

 

 

KOPIAN BÄTTRE ÄN ORIGINALET

 

Hösten är den tid på året då vi kanske grillar sista gången för säsongen. Men innan du bjuder gästerna till grillen måste du se till att ha fixat gräset, beskära buskar och träd. Många tips har förekommit om hur man vårdar gräsmattan inför vintern. Här får du ett klockrent alternativ:

Konstgräs inspirerat av naturen

Genom att återskapa det bästa från naturen finns ett väl fungerande konstgrässystem med egenskaper som påminner om en riktig trädgård – fast utan trist arbete. Med en kombination av olika typer av syntetgräs kan du flytta möblerna över hela ytan som du vill. Och det håller färgen året runt.

För en hållbar miljö

Artificiellt gräs är av många ansett som finare än naturligt gräs. kopian är en upphöjd form av attraktion (det skulle nog konstnären Andy Warhol ha gillat). Generationer kan springa på samma gräs. Det har evig livslängd och behöver inte vattnas. Ett fint konstgräs kan vara ett gott alternativ för att klara krav på miljö och återvinning, Inga besprutningsgifter och färgmedel behöver tillstättas som i blekt naturgräs.

Med din kunskap om trädgårdsskötsel kan samarbete med tillverkare som arbetar med förnyelsebar energi få ett fint konstgräs att klara trivselfaktorer och stränga miljökrav. Hur konstgräs efter förbrukning kan återvinnas är idag viktigt för konsumenten. Komponenter i ett konstgrässystem är anpassat till varandra. Detta för att klara återanvändning till nya produkter som plastleksaker, sjukvårdsmaterial och bildäck.

Är det dyrt att anlägga syntetiskt konstgräs?

Priset för ett konstgjort trädgårdsgräs kan variera beroende på vilka försutsättningar du har. Om du behöver göra ett stort markarbete påverkar det prisbilden. Andra frågor som är viktig för husägare är om gräset ska tillföras värme eller inte. Vill du anlägga sviktpad eller låta svikten komma från ifyllnadsmaterialet är en smaksak − och en kostnadsfråga.

Ta hand om helheten

Ibland, särskilt på kuperad terräng, kan det vara en fördel att låta en utomstående ta hand om helheten. Det kan handla om rådgivning, projektering till slutförd installation. Med en totalentreprenad för en stor gräsplan kan du spara pengar. Glöm aldrig bort att din trädgård är till för att njutas av. Låt andra sköta det jobbiga.

Därför ska du välja plastgräs

Plastgräs har blivit en integrerad del av trädgårdskulturen i storstäder, men är också väl spridd i Kina. Skälet till detta är ett ökat behov av beständighet i en alltmer flyktig värld. Det artificiella har fått ett nytt genomslag i den ekologiska trenden som alltfler tycks ha tröttnat på.

  • På konstgräs kan du flytta möbler hårdare och oftare

På konstgräs springer familjen hur mycket den vill utan slitage och förlust av färg. Naturgräs slits efter kort tid, medan syntetgräs håller för barnens lek och bollspel sju dagar i veckan.

  • Plastgräs påverkas inte av väder och vind

En konstgräsmatta har en effektiv naturlig avrinning vid regn. Värme och torrt väder har ingen betydelse för gräsets kvalitet. Vattenpölar, lera eller gräsfria områden uteblir. Med konstgräs i trädgården behöver du aldrig ställa in middagar för att gräset är torrt och brunt.

  • Konstgräs kräver lite underhåll

Att klippa, och gödsla naturgräs kräver mycket jobb, tid och pengar. Men med konstgräs ingenting. Sköter du konstgräsmattan propert håller den i generationer med dess unika egenskaper.

Konstgräs för trädgård och stad

Njut mer av din trädgård? Konstgräs är den perfekta lösningen. Klippa, bespruta, beskära är snart ett minne blott. Omständigheterna är på vissa platser synnerligen ogynnsamma för naturligt gräs. Gräset under trädgårdsmöblerna är särskilt utsatt. Kanske vill du ordna till takterrassen, slippa klippa gräset i trädgården eller vid sommarstugan? Kanske du rent av vill ha lite grönt på företagsmarken? Plastgräsprodukter ser idag mycket naturliga ut. De är miljövänliga, dvs. inget slöseri med vatten, eller användande av bekämpningsmedel. Det konstgjorda gräset är helt återvinningsbart.

jod Jupiter, pressbild

Det konstgjorda paradisets skapare och folkdesigner. Foto: Lina Baker

Trädgårdsfilosofi för ditt beslut om syntetgräs

Den franske trädgårdsfilosofen Jean Baudrillard talar i boken Amerique om att den slutliga segern över naturen är att återskapa den, tämja den och forma den, enligt ens egna preferenser. För oss som gillar trädgård och vill att den ska vara behagfull året runt lyder hans tröstrika ord: “ett konstgjort träd är inte en misslyckad efterapning, den är en egen produkt, en rekonstruktion förvisso, men samtidigt rent av något finare än den naturliga granen ute i skogen.”

Naturligtvis råder delade meningar om hans uppfattning, men jag håller med: Varför skapa ett paradis som går sönder?

Kalas på min gårdstäppa

Hösten är här med det kyliga mörkret. De kulörta lyktorna hänger dekorativt i äppelträden, marschallerna lyser välkomnande, klockorna klämtar i vinden. Gästerna är samlade på mitt nyinköpta plastgräs.

Efter ett par glas Åländskt lantvin anförtror mig vännen Niklas viskande vid grillen: ”Jag har aldrig sett nåt grönare för årstiden, det är ju fantastiskt!”. “Nej, och det ruttnar inte. Så här installerar du konstgräs.”