Jag har varit på klubb. Klubben ligger under Lidingö kommunhus. Politikerna vet inget om den, inte personalen som jobbar där heller. När huset stänger för kvällen och alla gått hem öppnar stället. Från kl 24 på fredagnätter finns inga kommunanställda kvar i huset. Tomt och ödsligt gnistrar den metallklädda byggnaden.
Korridorer med kaffemaskiner och arkiv ligger övergivna. Klaustrofobiska utrymmen dit inte ens småmänniskor kan ta sig leder från låsta rum. Ibland får dvärgar krypa in efter dokument i dessa prång. De kommer tillbaka med akterna i munnen, avlägger rapport till tjänstemännen som skickliga hundar. “Det är hyggligt betalt”, säger en vän som jobbat där.
Eftersom klubben ligger i källardelen av huset och inga ljud tränger upp till människorna är risken liten att klubben ska upptäckas. En vakt som tycks vara både blind och döv stapplar emellanåt i korridorerna däruppe.
Den del av klubben där jag trivs bäst kallas De dödas bar. Här träffas obskyra karaktärer från Lidingö stad med omnejd. Baren är till för dem som inte betalt skatt, plockar tomburkar och lever på låga pensioner. Gästerna, återuppståndna från de döda, är glada när de upptäcker att allt fortsätter som förr. Kommunhusledningen ska aldrig få veta att människor festar här, bleka, utmärglade och med jordiga kläder.
Tjänstemännen har ingen aning om vad som försiggår. Om de visste att de utstötta och arkiverade roar sig på kommunens egendom. Om de dödas festande skulle avslöjas skulle det få allvarliga påföljder. Beivras enligt lag. Att vara död i ett kommunhus är inte tillåtet. Inte någon annanstans heller.
Kommunfullmäktige skulle sparkas. Men först skulle en utredning tillsättas om varför ingen visste nåt om vad som tilldragit sig i källarutrymmena. Efter utredningen skulle utredningen utredas. Att vara kvar vid makten så länge som möjligt är sport för dessa ämbetsmän. Ingenting olämpligt, ingen ansvarig får komma i ljuset. Ingen får utstättas för granskning.
Som straff skulle de festande deporteras till sina gravplatser och låsas in. Tjänstemän skulle “försvinna” om de känt till och visat sig ha varit i baren. Rykten skulle uppstå om att någon visste något. Om en byråkrat i kostym och slips skulle komma till klubben skulle han tas som gisslan för att inte avslöja hemligheten. Han skulle förvaras i en skrubb, få mat, sköta sin hygien bortom insyn från andra anställa. Han skulle aldrig mer få komma ut. Han skulle höra det monotona festadet bakom betongväggen, instängd bakom bunkerlika järndörrar till källarvalvet. År efter år, decennium efter decennium. Efter en lång tids fångenskap skulle han assimileras och bli en av gästerna på De dödas bar.
Han skulle inte ha en chans att ta sig tillbaka. Han skulle vara en av de saknade i arkiven; ett dokument småmänniskor dragit fram med munnen your gömda skrymslen.
Published by