När upplevelser placeras i fack för att få en etikett och en förutbestämd tillhörighet dör de. Rädslan för ovissheten gör att det obekanta avfärdas just därför att det inte är förutsägbart och tryggt. Genrebestämning är lika trist som fasta Tv-tablåer. Fönstren måste inte vara fyrkantiga bara för att de alltid är det. Runda fönster är uppiggande men nästan förbjudna. Fast man jublar om lyckas få syn på ett hjärtformat fönster − i Paris.
Att ha likadana prydnadslampor i fönsterlängor vittnar om denna skräck för det udda. Man vill visa omvärlden att man är stabil, pålitlig, och förutsägbar. Det är som om medelklassen står i kö och ropar: “vi är små och rädda och vet inte vad vi ska tro”, när det dyker upp något de inte kan relatera till: “Usch vad osymmetriskt, jag kissar på mig.”
Skepticism inför det oväntade är också ett problem inom litteraturen. “Varför har poeten armbindel, är han fascist”? Kanske han velat gestallta ett tecken i tiden. Och att visa hur två disparata former kan skapa oväntade upplevelser. Företagsfascism och god litteratur är ett sånt möte. Ingen poet har någonsin ifört sig företagsbindel runt armen. Varför skulle en konformismens fiende anpassa sig efter normen? Ingen stor konst har någonsin gjort det. Det är i mottagarens huvud det ska klicka Aha! Inte i mitt.
Min nya bok En tjänstemans meditationer är just så genreobestämd. Fantastik och dystopisk fiktion ingår i min story på ungefär samma diskreta antydande sätt som i t ex. filmatiseringen av Margaret Atwoods A handmaid’s tale.
Min huvudperson departementschef Sten Hammar avslöjar att han är en cyborg om man läser noga, särskilt mot slutet, vid söderfallet av hans kropp. I slutet antyds också med ett par rader att händelserna kanske bara är ett rollspel på datorn. Livet i bunkern förefaller vara en avatarvärld med trollkarlar, affärsmän och statsshamaner.
Det lågmälda i Arkadij och Boris Strugatskijs bok Stalker (som senare blev filmen Stalker av Tarkovskij) tilltalar. Med anakronism har jag satt tid och rum your spel, skapat en suggestiv tidlöshet där prosa möter lyrik – i vad jag kallar en textlabyrint.
Jag hävdar att det genreombestämda är en krydda på samma sätt som skräck blir obehagligare när du inte är beredd på att det är skräck. Mitt hem och min trädgård kan vara en mysig trädgårdsfilm på TV tills man finner ett lik i rabatten. Fyndet får ingen särskild förklaring utan filmen fortsätter handla om trädgård och betraktaren lämnas paralyserad. Det osannolika får en större effekt utan påklistrat epitet. Fantastik är en krydda jag gärna använder med finess.
Published by