LUGN, DU ÄR PLACERAD I KÖ
Här följer nu mitt sista blogginlägg. Det handlar om en stressad situation där försvarsmakten drar ner kalsongen för att rädda landet med en robot.
Jag hörde bombdetonationer mycket nära. Jag rusade fram till fönstret, såg flygplanen och förödelsen. Blixtsnabba tankar ilade genom mitt huvud. Vart skulle jag ta vägen? Telefonnumret till myndigheten ledde mig bara till: “Var god dröj, ditt samtal är placerat i kö.”
Bränder. Falska minnen. Ett år tidigare. Jag var inte förberedd.
Så mycket kunskap och kompetens samlad i en och samma organisation, tänker jag kokande av vrede där jag sitter i en överhettad tågvagn. I fem timmar. Ingen förklaring, inget vatten. Snart rullar vi nog igång, resonerar jag timme efter timme. Kanske hinner jag ändå med planet från Köpenhamn till mötet i Lissabon.
Sveriges försvarsmakt har SL och SJ som fixstjärnor. Ponera att krigsmakten inte fick iväg sin superräddningsrobot. Då får vi omedelbart höra: “Ursäkta ett du fått vänta, vi visste inte det var krig.”
Kontakten med försvarsmyndigheten är förmodligen lika smärtfri som den med SJ vid en krissituation. När det hettar till får vi raka besked om vad som händer och vad vi förväntas göra. Fantastiskt. Vi har svensk rationalism att se fram emot. Och att lägga skattepengar på.
Ändå borde vi kanske lägga ut krigsuppdraget på entreprenad (outsourca, enligt affärsfolk) till någon som behärskar den ädla krigssporten. Till någon som kan den ännu bättre än vi. En konsult. En robust statsmakt. Ett globalt bemanningsföretag. Eller låta utfallet av ett schackparti avgöra vilka av det besegrade landets tillgångar som ska tillfalla vinnaren.
Krig är en konst som måste underhållas, precis som schack och balletfotboll. Svenska försvarsmuskler har inte varit i trim på 200 år. Efter fälttåget mot Norge 1814 har Sverige inte fått spänna biceps i strid. Ett högteknologiskt slagsmål tar inte längre tid än det tar för en boxare att gå in i ringen, göra knockout och lämna arenan. Ett angrepp från en stormakt lamslår landet på ingen tid.
Du ska ha erfarenhet för att få jobb, säger många. Du ska ha erfarenhet för att få kriga, menar jag. Efter decennier av organisation har Sveriges krigsmakt tagit lärdom av SL, SJ och nu även Postnord. Svårslagen kompentens blomstrar i dessa bolag. Effektivet, punktlighet, kundnöjdhet: “Tack för du väntar!”
Ryssarna står i hallen och stampar. Men vad vill de ha? Vad har vi att försvara? Finns det något som är mer genuint svenskt än bingolotto? Ryssarna får Bingolotto och drar sig nöjda tillbaka? Dalahästar, polkagrisar och Wasaskeppet får de inte, men vill säkert lägga vantarna på.
Intervjuar du ungdomar innan de gör militärtjänstgöringen om vad de vill värna om kan svaret bli − mobiltelefonen. Den är ju helsvensk. Språket måste också fucking värnas. Svenskarna är ett poesiälskande folk. Diktsamlingar säljer som smör i solsken. Ord som yes, nice och whatever är en del av den svenska identiteten. Vällingby city är ju svenskare nu än när det hette centrum.
Svensken är glad och lycklig när han kommer utomlands. Inte så mycket för vad han kommer till som vad han slipper ifrån. Han slipper döda nån som råkar nudda hans bil. Han slipper risken att stå för nära nån i rulltrappan. En outtalad regel i Stockholm är att man står på varannan avsats i rulltrappan. En tom plats till den som är framför och bakom. Även under rusningstrafik. Det har hänt att lantisar stått för nära. Då har de mördats och försvunnit.
Vissa anser orättvist att den svenska folksjälen är en slavsjäl, utan kraftull vilja till gemensam sak, ett instrument för främmande syften, politik, multinationella bolag. Det är lätt att uppfatta svensken som initiativlös, okreativ och osjälvständig. Att han gärna väntar på sociala bevis, gör som andra gör. Då har vi inte en chans vid krig. Vi vet inte vad som är vårt och vad vi ska försvara.
Om sanningen ska fram är Finland bättre än vi på att mota Olle i grind. De har varit med när det visslat om öronen. Svenska generaler undrar hur man visslar.
Bästa läsare, tack för att du läst och på olika sätt reseponderat. Rymdbreven har varit roliga att skriva och utgjort ett en paus i annat skriftställande. Kanske är jag tillbaka med nya inlägg hösten 2017.
/Io